Text: Göran Krona Foto: Riksbyggens bildarkiv
För den som inte greppar exakt alla förekommande förkortningar är det kanske på sin plats att tydliggöra vad det där upa står för: jo, utan personligt ansvar. Initiativtagarna till det nya företaget var de stora byggfacken. De bakomliggande motiven var i huvudsak tre:
- Arbetslösheten var på sina håll förfärande hög
- Bostadsstandarden för många familjer var miserabel
- Runt omkring oss pågick ett världskrig som gjorde att inte någon vågade investera i framtidsinriktade saker som bostäder.
De första åren var tunga. Viljan att bygga, hitta mark och att få intressenter till planerade projekt var inget problem. Men däremot finansieringsfrågan var ständigt en lång uppförsbacke.
Riksbyggen hade inte något stort eget kapital och kreditinstituten var inte alltid så positivt stämda till ett nybildat företag som inte hade någon historia att peka på och dessutom hade startats av män med en rak koppling till arbetarrörelsen. Men åren gick och Riksbyggen växte sig starkare, blev en respekterad aktör och är numera ett både finansiellt och verksamhetsmässigt väldigt framgångsrikt företag.
Rum för hela livet
Redan från början hade Riksbyggen slagit fast att utöver byggherrerollen skulle organisationen ikläda sig rollen som konsumentföreträdare, opinionsbildare och samhällsbyggare.
70 år senare är detta uppdrag lika klart uttalat som 1940. En tillbakablick på de gångna åren och vad Riksbyggen åstadkommit visar många exempel på sådant som kan förknippas med en samhällsbyggare i ordets rätta bemärkelse. I olika konstellationer med arkitekter, stadsplanerare och entreprenörer har företaget tagit många helhetsgrepp och utvecklat bostadsområden som inte bara handlat om fysiska hus, utan också service, kommunikationer, gemensamhetslokaler, skolor och mycket annat. Egentligen en karta över det som människor behöver för att leva goda liv.
Sammanfattat kan man säga att under de sju decennier Riksbyggen verkat har den blott fem år gamla företagsdevisen ”Rum för hela livet” varit en ledstjärna.